Min nya mammakropp

Another day, another knipövning

Meny Stäng

Författare: Julia Lagergren (sida 2 av 5)

Den vassaste kniven i lådan

För ett par månader sedan fick jag några riktigt fina knivar i födelsedagspresent av min käreste. Eftersom mitt mål är att bli bättre på att laga mat och för att jag (oftast) finner det avkopplande och roligt, var det en riktigt bra present. Nackdelen är att jag lider av lätt klumpighet, vilket innebär att jag skär mig rätt ofta (för de är vassa, de där knivarna!).

Igår skar jag mig rejält, så illa att jag fick hoppa över kvällens gummibandsövningar. Det är ju inte hela världen att behöva stå över träningen en dag, men själva skadan kändes väldigt onödig och förarglig -av förklarliga skäl. Idag blev övningarna i alla fall gjorda! Hepp.

2018 ger mig gråa hår!

För ett tag sedan besökte jag frisören, vilket jag brukar göra sisådär var fjärde månad. Håret brukar vara ordentligt risigt, frissigt, slitet – kort sagt ovackert. Framförallt i topparna. Denna gång var det emellertid annorlunda.

Trots att jag tappat mycket hår efter graviditeten (här snackar vi major hairloss, efter förra graviditeten fick jag klippa av nästan allt), såg det riktigt fint ut. Håret var glansigt, mjukt och inte alls trasigt! Både jag och min frisör vart alldeles häpna.

Hon klippte upp det i nacken så att det blev lite mer frisyr av det, men det var inte förrän jag kom hem som jag märkte dem: flera gråa hårstrån i benan, vissa helt vita från rot till topp! Och ju mer jag tittade, desto fler såg jag.

Jag har aldrig ens funderat på åldrande och gråa hår, och nu undrar jag om det beror på hormoner, graviditeter, amning, sömnbrist osv. eller om det är ålder. Färgen som sådan stör mig inte det minsta. Jag blev bara så paff!

 

Progression med knipövningar

Det här är spännande! Idag fick jag nya knipövningar av min sjukgymnast. Jag tycker att hon är väldigt bra på att tänka progression utifrån mina behov och mål, och hon är alltid förberedd inför våra träffar.

Instruktionerna är att göra dessa övningar tre gånger i veckan, så jag byter helt enkelt ut mina vanliga knipövningar mot dessa. Målet är att öka muskeltillväxten i knipmusklerna för att (förhoppningsvis) även kunna hålla tätt när jag hostar och nyser vid förkylning (om jag är förberedd på en nysning eller hosta, så brukar jag kunna hålla tätt, men när jag är förkyld blir påfrestningen större och då brukar jag läcka).

Eftersom jag även har varit stel i nacken, fick jag en övning för försiktig nackstretch (att dra in hakan och hålla huvudet rakt). Dessutom fick jag tipset att sätta ett litet gummiband under knäna när jag gör min benövning (ligga på sidan, aktivera knip och bäckenbotten och lyfta knäet) för att öka motståndet.

Nu kör vi!

Vilar mig i form

Imorgon är det dags att träffa sjukgymnasten igen, så jag funderar på vad jag vill ha hjälp med härnäst. Kanske med stelheten/spänningarna i axlar, rygg och käke? Kanske råd för hur jag ökar motståndet i min benövning? En ny gummisnodd ska jag i alla fall be om.

Jag hade tänkt göra mina kvällsövningar med fria vikter nu ikväll, men efter att ha gått på stan, lagat middag och kollat lite TV med käresten medan barnen (för en gång skull) somnade samtidigt, vart jag alldeles för trött. Det blir bara knipövningar idag. Imorgon: fria vikter eller kortare springtur. (Det är så himla skönt att ha en starkare bäckenbotten och kunna springa utan större hinder igen!)

Dagen efter

Nyårsafton bjöd på stora, vattentunga snöflingor som susade sidledes och piskade i ansiktet. Fyra centimeter snömodd täckte marken och skvätte vid varje isättning. Om det var blött? Jo. Framförallt med barfotaskor (trots att de är vinterskor och att jag hade ullstrumpor). Jag älskar mina barfotaskor, men det vore skönt med skor som inte tar in så himla mycket vatten. Jag vet att det finns barfotaskor utan ”tår”, men är rädd för att tappa sättet som tårna tillåts bre ut sig på vid isättning. Tips på schyssta skor mottages tacksamt!

Jag var verkligen tvungen att ge mig ut igår. Dels för att öka blodcirkulationen i mina stela axlar och nacke (som värkte!). Dels för att jag behövde egentid och frisk luft. Redan efter 500 meter kände jag hur axlarna började sjunka ner och slappna av. Stelheten försvann inte helt, men ett nyårsbad i mina föräldrars utomhusbubbelpool senare på kvällen, gjorde susen. Med utsikt över stan och en nästan full måne ovanför huvudet, satt jag och stretchade ut spända muskler och slappnade av. Så skönt! Efteråt kändes kroppen alldeles lealös.

På grund av väder och mörker blev gårdagens tur på asfalterad väg och på en platt, bred slinga med elljusspår runt en liten sjö. Idag har jag haft ont i mina ljumskar, en liknande smärta som jag hade när jag var gravid (jag gissar att den beror på gårdagens hårda underlag), så jag har tagit lite kortare steg för att minska belastningen.

Träningsmål för 2018

Jag följer nog alldeles för många träningsinspiratörer på Insta. Såna som postar snygga bilder varje dag och lägger upp korta träningsfilmer. Då kan vi ju direkt konstatera att min USP för bloggen är fula selfies med inspirerande text som saknar vetenskapliga belägg vad gäller träning (det överlämnar jag åt proffsen). Huruvida det är en bra USP återstår att se. Åtminstone jag behöver en diskbänksrealistisk motpol till alla snyggkonton, experter och träningsjunkies. Visst vore det roligt med skyhöga mål och jättesnygga bilder, men det är inte jag. Just nu vill jag bara ha en hyfsad balans i vardagen, återfå styrka i förtvinade muskler och må bra. Kanske satsar jag på ett terränglopp till hösten. Jag ska nog unna mig lite massage under 2018 också.

När jag ändå är igång och skriver om mina träningsmål på årets sista dag, vill jag passa på att hälsa 2018 välkommet, du kommer bli ett bra år.

År 2017 avslutar jag med en löptur á la Phoebe, potträning med tvååring och att plocka bort julsaker. Vad gör du och har du några träningsmål?

Inget kiss i brallan! (Rehab funkar!!)

Jaha. Här ligger jag och reflekterar över styrketräning, teknik och bäckenbottensäker träning.

Efter förra graviditeten och förlossningen kom jag igång med såväl löpning som styrketräning. Jag hade nästan tvättbräda och kände mig stark. Löpningen funkade, men jag sprang försiktigt för att det kändes som om jag var nära att läcka. Skillnaden jämfört med nu är alltså stor. Nu har det gått sex månader sedan kejsarsnittet och jag springer utan rädsla att kissa på mig. Självklart är jag lite försiktig med flera tunga hopp i rad, men det är ju trots allt inte så konstigt. Vad gäller tvättbräda och starka ben och armar, så syns inte de musklerna alls lika mycket. Men de kommer. Nu satsar jag långsiktigt och inifrån och ut. Löpningen och vardagsfunktionen är det viktigaste. Sen kan jag satsa mer på mina ”utseendemuskler”. Sa jag förresten att jag, trots det, känner mig både starkare och lättare nu?

Årets lyckligaste löpare

– Plask, plask, plask.

Så lät det när jag var ute och sprang igår. Rådjursspåren hade förvandlats till bäckar och sumpmark medan molnen levererade spraydusch en masse. Men jag var så lycklig!

Jag springer varken fort eller snyggt (tänk Phoebe i Vänner), men att njuta av löpningen är jag väldigt bra på! Dessutom har jag inte upplevt några bäckenbottenproblem när jag sprungit! Därför utnämner jag härmed mig själv till Årets lyckligaste löpare 2017. Det spelar ingen roll att jag bara sprungit fem gånger i år.

De senaste dagarna har jag haft fruktansvärd yrsel och, smått hypokondrisk som jag är, skummade jag igenom texten på 1177 för att lära mig lite. Där stod det att yrsel som ensamt symptom oftast är helt ofarligt och att det kan hjälpa om man utsätter hjärnan för de rörelser som ger yrsel (så att hjärnan vänjer sig). Det stod även att det kan hjälpa att promenera på ojämnt underlag. Och eftersom jag inte har haft några andra symptom (typ förkylning eller liknande) så bestämde jag mig för att testa en lugn löptur i terräng. Resultatet? Ingen yrsel på resten av dagen!

Min gissning är att yrseln berodde på spända axlar/nacke/rygg (jag hade inte kvällstränat på tre dagar), så efter löpturen passade jag på att stretcha fler muskelgrupper än vanligt. Sen tog jag en lång, varm dusch. Det kändes väldigt, väldigt välgörande!

Jag funderar förresten på att byta ut ett par av kvällspassen mot rörlighetsträning. Det känns som om min kropp vill ha det och jag tror att det kan förebygga framtida värk och stelhet i axlar/nacka/rygg. Yoga för löpare kanske?

Förresten, vilket snille var det som produktutvecklade de där mjuka mobilhållarna som man kan ha på armen när man tränar? Det märks tydligt att ”testpersonerna” inte hade smala överarmar direkt. Suck. Jag blev tvungen att hålla armen i vinkel för att mobilen inte skulle halka ner över armbågen. Och eftersom det regnade fick jag även sätta en plastpåse över den (varken träningsjacka  eller -hållare är vattentäta. Sa jag suck??!).

Undantaget som bekräftar rutinen

Sjuka barn och förkylda föräldrar innebar uteblivet löparpass idag. Tidigare i veckan hoppade jag även över ett kvällsrehabpass för att kroppen var alldeles för trött (den där sömnen när sexmånadersbarnet är genomsnorigt…).

Men, jag tänker ändå att jag är väldigt nöjd med mina rehab-/träningsrutiner och att de basala behoven, såsom sömn och mat, är viktigare. Om jag pressar kroppen när jag är ur fas, blir det bara bakslag (med ålder kommer också erfarenhet…).

Det jag funderar på nu är om och hur jag ska ge mig själv en klapp på axeln på julafton och unna mig någon träningsrelaterad present (jag har även fått en alltför bra löneförhöjning som jag vill fira). Jag har funderat lite på en kettlebell, Apple Watch 3, balansbräda eller varmt bad med bubbel på nåt fint ställe. I ärlighetens namn har jag redan en klocka att ha dagtid, så en eventuell Apple-klocka skulle enbart vara för träning – och det är den väldigt dyr för (jag vill kunna ringa från den och slippa kånka på min vanliga mobil när jag springer, därav märket). Sen vet jag inte hur mycket jag skulle använda en eventuell kettlebell eller balansbräda.

Vad unnar du dig när du gjort något bra eller är nöjd? Har du några tips?

Min träningsfilosofi

Efter mitt tredje springpass efter graviditeten kan jag nu konstatera att jag inte följer min förinställda intervalltimer särskilt väl. Varför? För att jag hellre följer kroppens signaler än ett schema som kan innebära högre skaderisk (framför allt nu när jag är nybörjare på nytt). Jag går helt enkelt när kroppen vill gå och springer när kroppen vill springa. Om jag exempelvis får känningar i ett smalben eller knä känns det smartare att lyssna på kroppen än att fresta på området i onödan.

Inställningen har hittills varit lugnare tempo i fyra minuter följt av löpning en minut. Men igår blev det nog snarare tvärtom, dvs. springa fyra och gå i en minut.

En fördel med terränglöpning är att jag inte har en färdig distans att springa. Det innebär mer glädje och lekfullhet och mindre prestationstänk, vilket är precis vad jag behöver just nu. Om jag ser en brant uppförsbacke eller slänt som ser rolig ut att springa uppför, så springer jag uppför den. Ibland två gånger. Om jag ser träd som står relativt tätt med lättsprungen mark under, springer jag slalom runt dem. Om jag stöter på större vattenpölar tar jag sats och hoppar över dem. Och om jag hittar en rådjursstig med bra kanter springer jag bredbent eller hoppar från kant till kant.

Jag älskar fartlekar, att hoppa över stora trädstammar och klättra uppför branter. Och gärna till bra musik. Då blir träningen mer som spontan dans. Dessutom tränar jag många små balansmuskler i bålen!

Har jag förresten sagt att jag helst gör hoppsasteg i sidled eller ”indianhopp” (har de nåt annat bra namn tro?) när jag väl är ute på asfalt? Kanske (läs: säkerligen) ser jag lite lustig ut, men det viktigaste är ju att komma ut, röra på sig, ha roligt och må bra. Lite som när man var barn.

© 2018 Min nya mammakropp. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.