– Plask, plask, plask.

Så lät det när jag var ute och sprang igår. Rådjursspåren hade förvandlats till bäckar och sumpmark medan molnen levererade spraydusch en masse. Men jag var så lycklig!

Jag springer varken fort eller snyggt (tänk Phoebe i Vänner), men att njuta av löpningen är jag väldigt bra på! Dessutom har jag inte upplevt några bäckenbottenproblem när jag sprungit! Därför utnämner jag härmed mig själv till Årets lyckligaste löpare 2017. Det spelar ingen roll att jag bara sprungit fem gånger i år.

De senaste dagarna har jag haft fruktansvärd yrsel och, smått hypokondrisk som jag är, skummade jag igenom texten på 1177 för att lära mig lite. Där stod det att yrsel som ensamt symptom oftast är helt ofarligt och att det kan hjälpa om man utsätter hjärnan för de rörelser som ger yrsel (så att hjärnan vänjer sig). Det stod även att det kan hjälpa att promenera på ojämnt underlag. Och eftersom jag inte har haft några andra symptom (typ förkylning eller liknande) så bestämde jag mig för att testa en lugn löptur i terräng. Resultatet? Ingen yrsel på resten av dagen!

Min gissning är att yrseln berodde på spända axlar/nacke/rygg (jag hade inte kvällstränat på tre dagar), så efter löpturen passade jag på att stretcha fler muskelgrupper än vanligt. Sen tog jag en lång, varm dusch. Det kändes väldigt, väldigt välgörande!

Jag funderar förresten på att byta ut ett par av kvällspassen mot rörlighetsträning. Det känns som om min kropp vill ha det och jag tror att det kan förebygga framtida värk och stelhet i axlar/nacka/rygg. Yoga för löpare kanske?

Förresten, vilket snille var det som produktutvecklade de där mjuka mobilhållarna som man kan ha på armen när man tränar? Det märks tydligt att ”testpersonerna” inte hade smala överarmar direkt. Suck. Jag blev tvungen att hålla armen i vinkel för att mobilen inte skulle halka ner över armbågen. Och eftersom det regnade fick jag även sätta en plastpåse över den (varken träningsjacka  eller -hållare är vattentäta. Sa jag suck??!).