Efter mitt tredje springpass efter graviditeten kan jag nu konstatera att jag inte följer min förinställda intervalltimer särskilt väl. Varför? För att jag hellre följer kroppens signaler än ett schema som kan innebära högre skaderisk (framför allt nu när jag är nybörjare på nytt). Jag går helt enkelt när kroppen vill gå och springer när kroppen vill springa. Om jag exempelvis får känningar i ett smalben eller knä känns det smartare att lyssna på kroppen än att fresta på området i onödan.

Inställningen har hittills varit lugnare tempo i fyra minuter följt av löpning en minut. Men igår blev det nog snarare tvärtom, dvs. springa fyra och gå i en minut.

En fördel med terränglöpning är att jag inte har en färdig distans att springa. Det innebär mer glädje och lekfullhet och mindre prestationstänk, vilket är precis vad jag behöver just nu. Om jag ser en brant uppförsbacke eller slänt som ser rolig ut att springa uppför, så springer jag uppför den. Ibland två gånger. Om jag ser träd som står relativt tätt med lättsprungen mark under, springer jag slalom runt dem. Om jag stöter på större vattenpölar tar jag sats och hoppar över dem. Och om jag hittar en rådjursstig med bra kanter springer jag bredbent eller hoppar från kant till kant.

Jag älskar fartlekar, att hoppa över stora trädstammar och klättra uppför branter. Och gärna till bra musik. Då blir träningen mer som spontan dans. Dessutom tränar jag många små balansmuskler i bålen!

Har jag förresten sagt att jag helst gör hoppsasteg i sidled eller ”indianhopp” (har de nåt annat bra namn tro?) när jag väl är ute på asfalt? Kanske (läs: säkerligen) ser jag lite lustig ut, men det viktigaste är ju att komma ut, röra på sig, ha roligt och må bra. Lite som när man var barn.