Igår skulle jag träffat sjukgymnasten. Jag var så himla nyfiken på om hon kunde undersöka min progression, dvs. magmuskeldelningen och dess djup. Men livet (läs: förkylning, tuff natt och snöoväder) kom i vägen, så jag avbokade och ska dit om en vecka istället.

Jag har ju med jämna mellanrum mätt magen (där den är som störst, dvs. strax under naveln), men utan att se några framsteg. Tröttsamt. Drömmen vore ju att se åtminstone någon förändring eftersom jag verkligen prioriterar träningen och vill bli bättre, såväl styrka som utseende (det är inte roligt att se ut att vara gravid i femte månaden, när ens bebis är fem månader -när resten av kroppen nästintill har gått tillbaka i storlek [förutom att jag fortfarande är väldigt otränad, såklart]).

Finns det något som är mindre motiverande? Just nu känner jag mig uppgiven och jag funderar på om det är någon idé att fortsätta med övningarna med samma tid och energi, eller om jag ska ställa in mig på en framtida magmuskeloperation. Jag googlar progressionsbilder på träning, träningsprogram och information om operation. Kommer inte fram till något vettigt förutom:

1) …att det är bra att vara vältränad, oavsett om det blir operation eller ej

2) …att jag är mindre stel i kroppen när jag tränar

3)  …att en eventuell operation tidigast kan göras ett år efter förlossningen

4) …att vi måste vara helt säkra på att vi inte vill ha några fler barn (för att vi bekostar operationen själva)

5) …att rehabtiden är minst lika lång som efter ett kejsarsnitt

Jag må tänka alltför stort och långt och ge intryck av att vara väldigt ytlig, men som du vet är detta temat för bloggen.

Anyhow, jag ska be sjukgymnasten utvärdera resultatet nästa vecka. Den som väntar får se.

 

PS. Den senaste veckan har jag bara varit ute på en promenad. Veckan dessförinnan hade jag första ”löprundan”, dvs. 5 min promenad + 1 min lätt jogg. Känsla? Håll från helvetet och ett ömt knä, men väääääldigt skönt att komma ut i skogen 🙂